- Exakt var i Långnäs, (Lounasi) Pål Larsson Kukkoinen först slog sig ner är inte helt klarlagt. Första noteringen i domboken är från 1629 då bönderna i By och Högen sålt Bråneskogen till honom. Därefter återfinns han flera gånger i domboken för diverse förseelser som oljud vid tinget, försummat vägunderhåll och olovlig försäljning av älghudar. Dessa erfarenheter verkade kvalificera honom för att verka som nämndeman vilket han gjorde mellan 1651 – 1657. Påls son Lars Pålsson finns noterad som den förste ägaren till gården ”När Mattes” vilken har tilldelats Svenska lantbrukssällskapens släktgårdsvimpel som ett bevis på att den har gått i samma släkt i i minst 200 år.
- Vid torpet Lycka i Långnäs bodde en man som kallades Sprätt-Sven, och torpet kallades följdaktligen för Sprätt-Lycka. Denne Sven var en självlärd djurläkare, men kunde också bota människor. Han var också traktens sista blodstämmare och hade förmåga att hitta stulna och borttappade saker. Det berättas att Sven trollade in de sjukdomar han botat människor från, i en tall. Denna tall var också ”fredad” och det var allmänt känt att den inte skulle huggas ner. Men en ung skogshuggare för inte alltför länge sen, trodde inte på historien. När han hade huggning i området så högg han också ner Svens bot-tall. Han har själv berättat att han därefter blev sängliggandes en hel vinter med bölder som slog upp lite varstans på kroppen.
- Under C A Gottlunds vandringar på den värmländska finnskogen 1821 träffade han i Honkamakk på en ung munter kvinna som kallades Pasu-Anni. Anna Hakkarainen var känd som en skicklig trollkvinna. Hon kunde bota sjukdomar genom att först sova på ett klädesplagg som den sjuke burit, och i drömmen kunde hon se vad som felades denne. Därefter tillredde hon en lämplig medicin som botade den sjuke. I närheten, vid torpet Tyskänga finns en av Finnskogens högsta och grövsta granar.
- Kammesmakk, (Kammoisenmäki), var enligt Gottlund den största gården i Timbonäs och bestod av minst nio bosättningar. Gården ska ha upptagits av en Suuroinen. Vid tiden för Gottlunds vandring beboddes gården av släkten Ronkainen, ännu finns gården Ronkbostaden kvar. Strax intill ligger ett av Timbonäs äldsta hus, Skårebostan, som under 1800-talets mitt beboddes av den rikaste bonden i trakten. Hans namn var Skåre Jonsson. Slåtterängarna runt de båda gårdarna har tills idag hävdats på traditionellt vis och sommarens blomsterprakt är imponerande. På Skårebostans ägor finns också resterna av en kvej med fägata. I kvejen samlades boskapen för att mjölkas och skyddas mot rovdjur under natten. På marker som tillhörde ett torp, Klamma, under Kammesmakk, hittades under 1940-talet en Stjärnsten. Det är en flat stenhäll som är inristad med flera pentagram i olika storlekar.
- Svänger man av vägen vid skylten Oranstorp färdas man längs den gamla ”Byvägen”. Först passeras Timbonäs-Långnäs byalags stuga, ”Kvarna”. Nedanför stugan rinner Fäbroälva där det tidigare fanns en kvarn. Nere vid älvkanten finns ett vindskydd med grillplats.
- I slutet av Byvägen kommer man fram till Lusketorp, troligen grundat av Henrik ”Lusken” Luskainen ca 1700. Där fanns tidigare minst tolv bosättningar varav nu endast två hus finns kvar. De används båda som sommarstugor. På vänster sida i början av den långa raksträckan finns en tjärsten, och stigen leder vidare till resterna av Nererstôga där den originelle multikonstnären Magnus Jansson Knox bodde en tid. Resterna av husgrunden och en ovanlig jordkällare finns kvar, och ett ofantligt odlingsröse kallat ”måfå-röse” eftersom stenarna bröts upp ur jorden och kastades upp ”på måfå”. Väster om Byvägen finns en minnessten som Knox ristat till minne av två kor som slogs ihjäl av åskan. Den nås enklast från vägen via Bytorp.
- I utkanten av byn, vid Kartbråten, finns resterna av en rökugn, vilken troligen är Sveriges mest välbevarade rökugnsruin. Konstruktionen är unik eftersom det massiva stenmagasinet är sammanbyggt med svenskstugans öppna spis i det som en gång var finrummet.
- Bartelstorp var en av de första skogsfinska boplatserna i Timbonäs. En sägen berättar att Pål Larsson Kukkoinens son, Bartel, bosatte sig där. En dag hade familjens tupp försvunnit och återfanns först senare vid Kammesmakk. Eftersom Bartel var en Kukkoinen, det vill säga av tuppsläkten, förstod han att tuppen visade dem var de skulle bo och familjen lämnade därför torpet. Vid dagens Bartelstorp finns en uthuslänga bevarad från 1700-talet. Där startar också den årliga Blåsippsvandringen ner till Kullberget där man har en strålande utsikt långt över sjön Kymmen.
- Nedanför Kullberget ligger gården Kullen varifrån utsikten över Stormyren är magnifik. Vid Kullen finns också en torkria som renoverades av Timbonäs Långnäs byalag under mitten av 1990-talet. Den sägs vara den sista i socknen som finns bevarad på ursprunglig plats.
- Från Bartelstorp kan man antingen ta en gammal kärrväg genom skogen, eller fortsätta på vägen fram till nästa torp, Tastorp. Torpet har gått i samma släkts ägo i mer än 200 år och här finns en finnbastu som renoverades av byalaget under 90-talet. Tyvärr har ugnen rasat, men byggnaden är intakt.
- Vid norra ändan av sjön Tvällen återfinns en av de äldsta gårdarna i Timbonäs. På gården Tvällen finns ett härbre från 1833 och timret från den gamla rökstugan finns bevarat i det som numera är en snickarbod. Den nuvarande ägaren har fem stugor som hyrs ut till turister.
Fler artiklar …
Finnbygden söder om sjön Kymmen
