Många av de första skogsfinnarna som kom hade ett gott liv. Tuvrågen de sådde i askan efter sina svedjor kunde, om väderleken var gynnsam, ge rikliga skördar. Efter att den sista skörden bärgats var det gott om bete för boskapen på de övergivna svedjefallen. I takt med att arvskiften gjorde jordplättarna mindre och mindre och skogs- och gruvbolagen fick ett allt större intresse av att ta över skogen så bredde fattigdomen ut sig. När det dessutom blev flera år av missväxt och nödår i mitten och slutet av 1800-talet, var det många som gav upp. De sålde det lilla de hade och utvandrade till Amerika. Under nödåren och under den stora depressionen i början av 1930-talet var det flera Gräsmarksbor som gjorde arbetsvandringar till de stora skogarna och sågverken i Norrland. Många blev också kvar där, eller flyttade till andra delar av Sverige där det fanns jobb. I mitten av 1800-talet bodde det lite drygt sexhundra personer i Timbonäs. Numera finns det ett drygt trettiotal bofasta kvar. Desto fler är de husgrunder efter övergivna torpställen som hittas längs vandringslederna i skogen.

Skogsfinnarnas kultur finns ännu bevarad i form av finska namn på torp, berg, myrar och skogstjärn, Kammesmakk, Honkamakkhöjden, Attismyren, Sarklamp etc. Gräsmarks södra finnskogar försvenskades tidigare än de norra delarna och där finns inte så många finska namn bevarade. De gamla finnboställena Kalvhöjden och Tiskaretjärn är numera naturreservat och hävdas enligt gamla metoder och erbjuder rika slåtterängar med många ovanliga växter.

Gräsmarks enda bevarade rökstuga finns på hembygdsgården. En välbevarad ria finns vid Kullen och en renoverad bastu finns vid Tastorp, båda i Timbonäs.

Skogsfinnarna var kristna lutheraner, men i många fall behöll de sin animistiska syn på världen. I den ingick en tro på att allt i naturen har en själ. För att kunna kommunicera med, och i bästa fall kontrollera, denna själ använde man sig av ramsor, sånger och magiska tecken. Vid Kammesmakk finns en ”stjärnsten” med flera inristade pentagram, vilket var en vanlig symbol för att hålla onda makter borta. Så sent som in på 1800-talet kunde nyuppförda lador förses med Andreaskors inristade i dörrkarmen, eller på insidan av dörren, för att skydda och bevara det som fanns i dem. Korsen återfinns också inristade i stenar vid infarten till flera gårdar. Liksom i andra glesbygder fanns bland skogsfinnarna människor som ansågs ha övernaturliga krafter då de kunde bota sjuka, eller sätta ”trollskott” på ovänner. Kända namn i Gräsmark var Sprätt-Sven och Pasu-Anni.

Fler artiklar …

Finnskogen norr om sjön Kymmen
Finnbygden söder om sjön Kymmen